Häng med RES:s redaktör Linda Iliste på en roadtrip runt Nordirland. Som bjuder på oförglömliga landskap och sevärdheter.

Fiskebåten gungar på vågorna. Klockan är knappt sex och solen är ännu på väg upp. Den gyllene tonen på himlens bomullstussar bär löfte om en fin dag, men det är redan en vacker morgon.

I fören styr kapten Richard Connor oss från hamnen i Portrush mot ögruppen The Skerries strax utanför Nordirlands berömda kustregion Causeway Coast; i aktern håller väderbitne fiskaren Charlie Adjey humoristiskt hov för oss tiotal som stigit upp i ottan för att försöka fånga vår egen frukost.

– Är det bara två av er som fiskat förut? Jaha, då får vi väl se om ni får någon mat då. För utan fisk får ni gå hungriga!

Foto: Causeway Coast Foodie Tours.

Våra skratt studsar över The Mull of Kintyre och Rathlin Island. En stund senare byts de mot glädjetjut då så gott som alla lyckas få minst en makrill på kroken mot en kuliss av platta klippor där de ståtliga ruinerna av medeltida slottet Dunluce möter dagens första solstrålar.

– Många känner till det här otroliga landskapet. Vad jag vill är att lyfta fram de speciella lokala råvarona vilka fått betydligt mindre uppmärksamhet, förklarar Wendy Gallagher som med stöd från Richard och Charlie startade morgonmålsäventyret ”Catch and Sea” för ett år sedan.

Utflykten ingår i hennes verksamhet Causeway Coast Foodie Tours.

– I dag vill människor handla lokalt, men också besöka platserna där mat och dryck faktiskt kommer ifrån. Träffa bönderna, bagarna och hantverkarna. Det erbjuder jag och jag jobbar därför med producenter som är genuina, ofta småskaliga familjeföretag med starka rötter hit, berättar Wendy.

Foto: Tourism Northern Ireland / Rob Durston.

Purfärsk makrill och tre sorters kaffe

Vid sidan av fisketeamet är det bland annat baristan George Nelson på rustika kaféet Babushka i Portrush. Han leder oss genom en provning av tre sorters svart guld medan vår purfärska makrill tillagas. Den serveras på ljuvligt surdegsbröd bakat av Dara Ó HArtghaile, som själv tittar förbi och lämnar en låda nybakat i köket.

Tillsammans med frun Ciara driver han bageriet Ursa Minor i Ballycastle, ännu ett stopp bland Wendys matutflykter. De är även en del av i det internationella hantverksnätverket Économusée vilket i Nordirland har tolv medlemmar, bland annat gården Broglasco som producerar rapsolja och smyckestillverkaren Steensons.

Foto: Discover Northern Ireland.

Äppelgården Long Meadow Cider är inte en av dem, men uppfyller dock flera av de kriterier som Économusée-konceptet kräver, till exempel att gäster ska kunna besöka verksamheten och se hur den utvecklats, förvaltats och brukas i dag. Pat McKeevers pappa Peter var den som först började odla äpplen här i Portadown, nu delar han ansvaret med sonen Peter och fem familjemedlemmar.

Vi går på upptäcktsfärd i den väldoftande lunden som vilken dag som helst ska börja skördas. Det känns fint att se de många olika frukterna på nära håll för att sedan smaka på dem i flytande form i lagerlokalen. Longmeadow producerar juice, cider och vinäger; inte minst den säregna rabarber- och honungscidern dröjer delikat kvar på smaklökarna.

Dunluce Castle utmed Antrimkusten. Foto: Getty Images.

26 år sedan Långfredagsavtalet

Sakta men säkert växer bilden av en region där man värdesätter traditionella färdigheter, säsongsbetonade verksamheter och en i allmänhet behagligt långsam livsstil fram.

Kanske är det inte så konstigt.

Det är trots allt bara drygt 25 år sedan Långfredagsavtalet skrevs under och decennier av väpnat politiskt våld tog slut. När Storbritannien beslutade att lämna EU visade sig dock en del av problematiken ligga farlig nära ytan och sjuda, på sina håll har det blossat upp och till och med fått dödlig utgång. Journalisten Lyra McKee dog i Derry-Londonderry så sent som i april 2019 då hon träffades av ett skott som sköts under ett upplopp i bostadsområdet Creggan.

Under de dagar vi rattar oss fram i grevskapen möter vi många människor – och samtliga nämner erfarenheter av ”The Troubles”, den nordirländska konflikten mellan republikaner/katoliker och unionister/protestanter som blossade upp 1968.

Man talar om decennier av sorger, men lika ofta om stolthet över försoningsprocessen och hopp om en fortsatt fredlig framtid.

Derry-Londonderry. Foto: K. Mitch Hodge.

Framtidshopp i Derry-Londonderry

– Allt handlar om dialog, att prata med sina medmänniskor. För det spelar ingen roll om du är katolik, protestant, gay, lesbisk, svart, vit, muslim eller jude, vi har alla lika värde, säger guiden Garvin Kerr med eftertryck.

Han har tagit oss på promenad runt just staden Derry-Londonderrys mur varifrån han pekar ut stadsdelen Bogside där Blodiga söndagen ägde rum 1972. Tolv drabbande gatukonstverk vittnar om samhällets spruckna historia. Garvin själv genomlevde allt.

– Jag vågar tro att vi kan lösa de stora svårigheter som pågår i världen i dag, mitt lands historia vittnar om att människor gemensamt kan åstadkomma det som verkar omöjligt. Och om någon hade sagt för femton år sedan att vår stad skulle vara ett resmål som växer i popularitet hade jag verkligen inte trott på det, skrattar han medan han lotsar oss till The Peace Bridge över floden Foyle.

Foto: Walled City Brewery.

På väg att bli en foodiedestination

Den leder oss till bryggerikrogen Walled City Brewery som drivs av syskonparet Jill och James Huey. Menyansvariga Jill dukar fram småtallrikar med rökt kyckling i kryddstark chutney, citron- och vitlöksvispad kronärtskocka samt picklade, ångade och grillade grönsaker från en bondgård runt knuten.

– Under så lång tid var Nordirland bara kulor och bomber, jag flyttade själv till Dublin för att komma undan allt. Men freden har hållit och vi är på väg att bli en destination för foodies, säger bryggmästare James när han dukar fram sex små glas fyllda med olika humledrycker att skölja ner matkalaset med.

Foto: Discover Northern Ireland.

Flera ”bucket list”-måsten bockas av

Även om det går att hävda att både fingastronomi och infrastruktur för modern turism ännu är i sin linda i Nordirland, är landskapet det växer fram i sagolikt på det alldeles tidlösa viset. Instuvade i vad som kan vara världens minsta hyrbil rullar vi längs krokiga kustvägar, den ena smala än den andra.

Vi bockar av flera ”bucket list”-måsten, som det geologiska stenpusslet Giant’s Causeway där 40 000 svarta basaltklippor reser sig i närmast perfekt polygonformade pelare, resultatet av ett underjordiskt vulkanutbrott för 60 miljoner år sedan. Liksom snäva repbron Carrick-a-Rede som dinglar 30 meter över havet ut till en liten yvig ö med samma namn.

Giant’s Causeway. Foto: National Trust.

På väg mellan sevärdheterna svänger vi gång efter annan in på obefintliga väggrenar för att bara vara i utsikten. En stund är kargt som Island, trädlöst och pepprat med svartvita får.

Ett par svängar senare: ett smaragdgrönt Toscana med frodiga kullar som tumlar om varandra så långt ögat kan nå. Känslan av frihet är svårslagen, och minner än en gång om hur lokalborna kämpat hårt, tusentals med livet som insats, för att själva få uppleva det privilegiet.

Slieve Donard. Foto: Discover Northern Ireland.

Anrikt kurhotell

Kvällen före hemresa drar mörka moln in och vi checkar in på anrika kurhotellet Slieve Donard i Newcastle. Mycket har hänt sedan Charlie Chaplin bodde här för 103 år sedan. Men det finns en tät atmosfär av gammal glamour som dröjer sig kvar under takkronorna, intill öppna eldstäder som knastrar på kvällskvisten och i de enorma rummen med havsutsikt.

Inför en behandling på spat byter jag om på rummet och tassar ut i de långa korridorerna iförd mjuk morgonrock och ännu mjukare tofflor. Förbi tavlor som visar tecknade reklamaffischer från 1920-talet: ”Have a perfect break in Newcastle!”, ”Choose Ireland for holidays!”. En slags löfte om Rivieran, långt uppe i ett vindpinat Nordatlanten, och samtidigt ett vittnesbörd om att historien aldig blir färdigskriven.

Före konflikterna fanns en tid av sämja; efter vapenvilan väntade samvaro – och den nordirländska blicken framåt är full av förväntan.

The Dark Hedges. Foto: K. Mitch Hodge.