Första gångerna jag attraherades av Marocko var jag alldeles uppeldad inför mötet med Marrakech, Casablanca och Tanger. Allt från laddad litteratur, Hollywoods äventyrliga filmer, min barndoms spännande sagor, skolans gamla hederliga geografilektioner till min ungdoms National Geographic pockade på att kommas ihåg, nu få bli uppmärksammade på nytt – och i levande livet. Och tävlade med välberesta hippievänners varmt mänskliga och erfarna berättelser, plus vildare beatnikpolares mer dekadenta upplevelser från dessa mina drömmars städer. En entusiasm och förväntan trissades upp, som sedan infriades och besannades med råge...
Text: Bobo Karlsson Foto: Dan Kullberg
De pratade om den blå staden Meknes, ett slags Marockos Versailles, om det så vackra vita Rabat, huvudstaden som sträcker sig kungligt ut mot Atlanten, om den rosa och röda magiska sagostaden Marrakech. Och om det farligare och lätt bedagade Tanger, som för mig redan som ung var en oslagbar världsstjärna inom noir. Och om det mer outforskade och lockande Casablanca, som vi alla, tack vare Humphrey Bogart och Ingrid Bergman, än i dag tror oss kunna se framför oss i svartvitt.
Även små städer vid havet, som det portugisiska gamla Mogador, numera Essaouira, tycks genom åren robust laddade av sina väderbitna surfare och karismatiskt slitna stjärnor som Jimi Hendrix och Bob Marley.
Marrakech
Då för 30 år sedan blev jag stum av beundran, när jag stod där första kvällen mitt i centrum av allt exotiskt och erotiskt, magiskt och mystiskt, så doftande och dramatiskt. Solnedgången färgade staden eldigt röd, de sanslösa blå Atlasbergen vilade i bakgrunden, palmkronorna sträckte sig mot himlen, de vädjande och starkt uppmanande böneutropen signalerade då fortfarande främmande mark. Det allt varmare mörkret triggade fantasin, månen visade vägen – och så den sanslöst sensuella kakofonin, påminnelsen om att här finns löftet om något annat, något man aldrig tidigare skådat, aldrig ens trodde fanns. Platta normala ord där hemma – som torg, mötesplats, kommers, ja även mänsklighet – allt fick en ny meningsfullare och nästan overklig laddning.
Då dammade Djemaa el-Fna och gränder av jord, damm, grus. Man omringades av vilt säljande, oftast unga grabbar. Som ville guida, försökte sälja hasch, erbjöd sex på undangömda skumma bordeller. När det inte bet skakade de fram någon äldre kompis som påstods ha stadens mest ”gigantiska utrustning”. Efter klara nobbningar fanns det i stället släktingar med de mest unika mattorna, polare i bergen med kameler och tält … Dividerandet fortsatte i all oändlighet, tills man utmattad slog igen en dörr mitt för näsan. Bra många förstagångsbesökare återvände sedan aldrig till detta deras så underbara och efterlängtade Marocko.
Nu är det nya kungliga lagar, civila turistpoliser. Ett tydligt ”nej” från en turist blir nästan alltid ett direkt accepterat ”nej” – annars följer hårda straff. Men visst måste man fortfarande mobilisera sin motståndskraft. Eller som en kvinna uttryckte sig lyriskt i hotellbaren: ”Jag hade bestämt mig för att aldrig skulle just jag låta mig luras att köpa en matta jag inte vill ha, inte behövde. Men så stod jag där plötsligt och köpte just den där jättevackra mattan som jag absolut inte behövde. Och någonstans var det nog bland det roligaste jag har varit med om”.
Så jag är tillbaka, anländer i soluppgången till Marrakech med nattåget från Tanger. Går ur min ”petit taxi” vid Place des Ferblantiers och lotsas fram till en liten återvändsgränd inne i medinan och min kamrats hus, en så kallad riad. Lägger mig på taket och varvar upp mina sinnen med Elias Canettis Röster från Marrakech och Peter Maynes A year in Marrakech.
Strosar i souken och får min överdos av kryddor, tofflor, mattor, djurkroppar, keramikskålar. Och närkontakt av tredje graden – med såväl myllret av människor som alla nya scooters som susar fram och alla åsnor som lunkar vidare med sina viktiga laster, som om inget hänt ...
Diskussionerna går vilda på underbara Café du Grand Balcon vid det mytomspunna torget Djemaa el-Fna i Marrakech tillsammans med en kamrat från New York, även han reseskribent. Han har köpt hus i medinan i såväl Marrakech som Tanger, funderar på att sälja det ena. Det bortskämda samtalsämnet är om han ska sälja huset i Marrakech – för att staden blivit för borgerlig och fransk – och behålla Tanger för att det är mer genuint och lite ”farligare”. Eller om det är precis tvärtom, att Tanger egentligen är lite dött och trist, att det är i Marrakech allting händer.
För Marrakech har ändrats å det grövsta. Då första gången letade man sig mer ensam in i mörka gränder, knackade på dörrar till något av turister ännu oupptäckt hammam, snirklade sig fram i det okända, men hittade till slut den lilla mässingsskylten, och trapporna ledde ner till den då så omsusade hemliga krogen La Maison Arabe.
I dag är medinan fylld med pietetsfullt sanerade äldre genuina arabiska hus, hundratals så kallade riader – den förverkligade egna hotelldrömmen av holländska vagabonder, italienska fotografer, franska designer, brittiska excentriker. Utbudet av det kitschigt gulliga, det robust genuina, det lyxigt exotiska, det oförskämt högborgerliga, det glatt gayhysteriska, det inpyrda hippieromantiska, det kungligt sanslöst overkliga är oändligt – i ett prisspann från 500 till 15 000 kronor per natt.
En liten lätt varning: många av dessa små riader har endast mellan tre och åtta rum. Om samtliga andra gäster är franska bröllopspar, äldre brittiska damer, unga vilda gaygrabbar från USA – så kan intimiteten bli påfrestande beroende på vem man själv är och vad man gillar. Drabbades själv av ”lappsjuka” efter fyra dagar på en riad i medinan, flydde till ett större hotell i den mer franskt moderna stadsdelen Guéliz. De vilt partajande sällskapen bor ofta på de större lyxiga hotellen i den nyrika oasen, och mer Beverly Hills-liknande stadsdelen La Palmeraie.
Men ändå, när vi sitter där och filosoferar enas vi om att Marrakech trots allt står pall mot all global påverkan. Winston Churchill kom hit, började måla, och tyckte att staden var ”den mest förtjusande platsen i världen”. George Orwell sjukskrev sig här med sin tuberkulos och fick ur sig sin Snappa efter luft. Mick Jagger och Keith Richards låg vid poolen och förevigades av Cecil Beaton. Yves Saint Laurent fann lycka och harmoni samt fick en stark kreativ nytändning här i sin skyddande villa. Och Paul Getty jr fick vara i fred med sina miljoner och sina utlevelser. Alfred Hitchcock spelade in Mannen som visste för mycket på La Mamounia, Led Zeppelin rockvideon No quarter på Djemaa el-Fna. Och nyligen flög allas flashige rappare P. Diddy in 300 pers i chartrade plan från Paris och New York, för att fira sin 33-årsdag på guldkantat vis. Marockos unge kung, själv påstådd rapdiggare, upplät sitt privata magnifika Bahiapalats. Vid mitt besök stormar i stället de glatt galna och lätt förvildade kvinnliga stjärnorna från Sex and the city runt i gränderna, till luttrade marrakshis förtjusning, efter att de drabbats av filmförbud i Dubai.
Plötsligt tror vi oss förstå varför vi mår så bra trots alla ständigt nya influgna, nyinflyttade eller sedan länge inbodda ”västerlänningar”. För alla de som kommer hit – må det vara partyturism, kulturturism, hippieturism, ja till och med sexturism – alla tycks de köpa Marocko och Marrakech med hull och hår. Här i bergen och öknen pluggar man på, anpassar sig, vill smälta in, bli en del av något annat. Vid poolen på taket, vid biblioteket i baren, är det som om arabiska prinsar, gamla historielärare, unga gayturister, fotomodeller på vift, luttrade hippies, pålästa borgerliga par, alla delar denna dröm om Marrakech, löftet om något annat. I stället för att ”ta över” med sina egna vanor, kolonisera, som ofta är så vanligt längs världens stränder – eller i andra, mer normala, storstäder. Medan turismen i Marrakech domineras av ett slags värdighet.
Så där sitter vi. Solen går åter ner över Koutoubiamoskén och den rosa staden softas förföriskt. Vi återknyter kontakten med det mest pulserande hjärtat, den romantiska sagovärlden, det kanske mest unika mänskliga mötet på vår jord, det sanslösa Djemaa el-Fna. Ljud och gyckleri, dofter och dramaturgi har här knappt förändrats sedan ökenkaravanernas tid. Kvinnor får sina sirliga hennamönster på armar, händer, fötter. Akrobatiska småpojkar gör halsbrytande cirkusvolter. Medicinmän insvepta i harmoniska dofter botar krämpor med strutsägg och ödleskinn och hemlighetsfulla salvor. Som självutnämnda tandläkare är redo att hjälpa dem som fått ”värk”.
Trummor ljuder rytmiskt dunkande, ormar tjusas till att röra sig i samma tempo. Jag stirrar in i en svart kobras hypnotiska ögon. En transvestitisk magdansare lockar mest uppspelta barn och fnissande kvinnor. Som förstummad ansluter jag mig till de andäktigt lyssnande runt en sagoberättare. I nästa stund gungar man med en skara runt de vackert klädda gnawamännen och deras extatiska musik från slavarnas tid. En lätt påflugen apa försöker krama mig hårt, lugnar ner mig med att vila ögonen på den mer bekanta igelkotten bredvid.
Dags för ”time out” och in i den slagfältslika dimman. Cirka 100 matstånd som har rests i eftermiddagssolen tävlar nu med sina aromatiska grillkök och doftande ångor. Jag dras mot den glada brödraskaran vid ”stånd 15”, där det har bullats upp mustig couscous på buljongkokta grönsaker, supergoda calamares, underbara kefta, fantastiska kyckling- och grillspett som kan doppas i kanel, pudersocker, salt, spiskummin. Vet att jag måste blunda för snigelsoppor, fårögon och diverse skallar. Stämningen är på topp med mest marrakshis som stammisar, och så vi, ett gäng entusiastiska besökare. Nästan alltid någon från servicen som gulligt slår sig ner bland oss gäster vid långborden, äter själv och förklarar allt det mumsigt främmande.
Men för mig blir det ganska enkelt, det är ju första kvällen. Jag ska ha ”en grillad med bröd” – den bästa av dem alla, en riktig marockansk merguez på lamm. Det härliga gänget som serverar skrattar glatt, vet att jag är tillbaka nästa kväll, för en lite vildare måltid. Min korv sköljs ner av ett glas rykande te, fyllt som med en hel trädgård av mynta, lavendel, rosenknopp och salvia.
Det sägs att på Googles huvudkontor har alla konferensrum namn efter världens stora städer. På dörren till det rum där alla de mest kreativa och viktiga globala besluten tas – snälla såväl som iskalla – står det ”Marrakesh”.
Alla vi som har varit där på torget förstår varför.
Tanger
Frågan är om inte Marockos omsusade ”bad boy” i skärningspunkten mellan Nordafrika och Europa, Medelhavet och Atlanten, är en av de allra mest mytomspunna städerna. Få städer har så maffigt tagit för sig vad gäller mystik och magi som lilla Tanger. Och plötsligt är det som en stark nytändning i detta olycksfåglarnas paradis, som om den gamle hippien är på väg att blir hipp igen.
Under de vilda fria åren från 1923 och fram till 1956 styrdes Tanger som en ”internationell frizon” av åtta länder, däribland Sverige. Det är väl enda gången som vårt land har deltagit i att skriva historia genom att mer eller mindre öppet godkänna droghandel, spionage, vapenhandel, penningtvätt, människosmuggling. 1942 hade Tanger 15 synagogor, 13 moskéer, 6 katolska kyrkor och 3 protestantiska. Viktigare för det så attraktivt skamfilade ryktet var 12 så kallade ”europeiska” bordeller och 15 ”muslimska”.
Det är min första kväll i Tanger. Från det gamla kulthotellet Continental – så romantiserat i Bernardo Bertoluccis film Den skyddande himlen, baserad på Paul Bowles erotiska och exotiska roman med samma namn – beger jag mig ner och in i de mörka backarna vid hamnen, till legendariska baren Tanger Inn. Foton på alla beatniks gudfader, Allen Ginsberg, hänger på väggarna. Bredvid är det billiga bedagade Hôtel El-Muniria, där William Burroughs hårt nedgången av heroin fick ur sig sin berömda kultroman Den nakna lunchen för drygt 50 år sedan. Dagens unga coola gäster – som alla tycks gå i franska skolan, spanska skolan, amerikanska skolan – flyter mellan sina språk, nationaliteter, kön, alkohol, diverse substanser i tiden, till allra senaste arabiska gangsterrap.
Nästa dag parkerar jag mig nyfiket på den gamla mötesplatsen och torget mitt i medinan – Petit Socco. Klassikerna Café Central och Café Tingis sjuder av liv. Ut ur vindlande gränder och mörka prång väller grupper av ”dagtrippande” turister från Spanien. De lotsas från blodiga slippriga golv i köttbasaren och väldoftande kryddor till mattor, krukor, pottor och annat som får det att klia i shoppingfingrarna.
Väl påläst i stadens obskyra förflutna försöker jag insupa mer riskabla transaktioner vid borden bredvid. Men tvingas erkänna att de holländska kvinnorna på ena sidan pratar om Henri Matisse. De unga tyska och marockanska grabbarna bakom mig är djupt försjunkna i fotboll. En man iklädd fez och med en fetlagd kroppshydda lyckas dock pressa fram ett lätt snuskigt flin. Bara servitörens lätt slitna solkiga kavaj utstrålar löftet om en tid som flytt.
Mycket har förstås hänt i Tanger sedan Paul Bowles och William Burroughs lockade hit sina likasinnade i ett 30 år långt lämmeltåg med all världens produktiva och partysugna olycksfåglar. Från Truman Capote, Tennessee Williams, Jean Genet, Joe Orton till alla Beatlar och Stones plus allsköns hangers-on som tänkas kan; 1950-talets beatniks, 1960-talets hippies, 1970-talets sex, drugs and rock’n’roll.
Motpolen var ett glamouröst ogenerat café society. Partyprinsessa och olycksfågel under alla år var Barbara Hutton – ”poor little rich girl” – i sitt magnifika residens, Sidi Hosni. Få palats har så badat i Hollywoodkändisars och kungligheters dekadens – uppblandad med lokala excentriker plus amerikanska flottan på besök. Nu i modern tid lyckades tidningskungen Malcolm Forbes slå henne på fingrarna genom att chartra Concorder och jumbojetar och flyga in 800 av världens rikaste till 70-årsdagen i sitt Palais Mendoub.
Tanger var länge på den gamle kung Hassans ”shitlist”. Nu toppar det i stället stadslistan hos den yngre, modernare och positive Mohammed VI, kallad ”M6” av sina beundrare. Ny ledare i staden är utsedd – Hassad, mannen som gjort Marrakech till en chic turistmagnet. Djuphamn, den täta färjetrafiken från Spanien plus nya industrier har flyttats utanför staden. Den gamla strandpromenaden, Avenue Espagne, påminner mer och mer om den i Nice. Franska innearkitekter som Jean Nouvel är på plats. Nya topphotell skjuter i höjden.
Den gamla kasbahn och de exklusiva villakvarteren har fått häftiga nya hotell. Ständigt berättas vilka fotomodeller, fotografer och designer som sitter i havsbrisen på Hôtel Nord-Pinus takterrass. Eller hur någon Matt Damon med följe gömmer sig på Villa Joséphine vid inspelningen av The Bourne ultimatum. Staden har förstås sin egen sympatiska modeguru som dansar i all världens medier, Salima Abdel-Wahab, vars butik Excentrica anses hetast i Marocko.
Många kan sitt Marrakech utan och innan, och somliga tror sig kunna Casablanca, bländade av den historiska filmen med vår egen Ingrid Bergman tillsammans med Humphrey Bogart. Det roliga är förstås att manuset till Casablanca handlade om Tanger. I sista stund klev dock någon Hollywoodproducent in, utbrast att ”Tangier” var ett dåligt namn på en film och bestämde i stället bryskt – ”Let’s go for Casablanca”.
Nu när jag sitter på gamla kära Café Hafa är det som om tiden har stannat av, när man sveps in i samma rök av kif och doft av hasch, som alla andra som suttit här genom åren. Då, när det var européer som var på flykt, så var ju människosmuggling något ”fint”. I dag, när det är fattiga araber och afrikaner som sitter här och blickar mot Europa, så har samma yrke fått något mer kriminellt över sig. Kanske är det symboliskt att en arrogant Bernard-Henri Lévy, den franske filosofen, har köpt villan bredvid Café Hafa, byggt en hög privat mur, som skymmer hela utsikten mot den vackra vita staden för alla oss andra.
Men hur dagens nymodigheter än äter sig in i Tanger kan jag inte göra annat än sända en tanke till gatpojken Muhammed Shukri, som blev en av Marockos ledande författare (Det nakna brödet). För att citera allas vår så älskade Dagens Nyheters kultursida: ”han svälter som Hamsun, horar som Genet, knarkar som Burroughs – men älskar som Stendahl”.
För så är och förblir Tangers rykte i mångas hjärtan.
Next stop, Casablanca
På nattåget mellan Tanger och Marrakech snackar jag i timmar med två libyska grabbar från Tripoli – som just kvitterat ut sin bonus från ett kinesiskt telecomföretag och begett sig ut på vift. De undrar skrattande vad jag har gjort i Tanger, och varför i herrans namn jag ska till det enligt dem så turistiga och glamouriserade Marrakech? Själva är de på väg till Casablanca för att dansa och leva rullan. Och hävdar att just den verkligt stora staden Casablanca är den roligaste i hela Nordafrika – med allt vad det innebär av vilt och spännande, mer öppet och oförstört, genuint och generöst.
Precis när jag skriver klart dessa rader ser jag att brittiska The Guardian har en jätteartikel om att ”few tourists visit Casablanca … it is Morocco’s unsung jewel”. Plötsligt inser jag att Marockos städer återigen pockar på min uppmärksamhet. Att jag snart måste tillbaka till och återupptäcka det vid mitt förra besök då så sömnigt intrigiga Casablanca.
Min nästa resa är redan inbokad.
HOTELL I MARRAKECH
Bab Hotel
Nyöppnat coolt designhotell i de moderna kvarteren. Tuff pool plus skybar.
Adress: Boulevard Mansour Eddahbi vid Rue Mohammed el Beqal, Guéliz
Tel: +212-524-43 52 50
Lediga rum & priser
La Mamounia
Det kungligt vackra sobert renoverade kändishotellet, svindyrt.
Adress: Avenue Bab Jdid, alldeles utanför medinan
Tel: +212-524-3886 00
Webb:mamounia.com
Royal Mansour
Kungens ultimata hotellpalats, egna riader från cirka 15 000 kronor och uppåt.
Adress: Rue Abou Abbas el Sebti, medinan
Tel: +212-529-80 80 80
Lediga rum & priser
Riad Noir d’Ivoire
Ett av de mest charmiga och genuint vackra av hundratals riader.
Adress: 31 Derb Jdid, Bab Doukkala, medinan
Tel: +212-524-38 09 75
Webb: noir-d-ivoire.com
Riad Kaiss
Drömmen, de rosa väggarna, grönkaklade terrasser, apelsinträd.
Adress: 65 derb Jeddid, nära Rue Riad Zitoun el-Kedim, medinan
Tel: +212-524-44 01 41
Lediga rum & priser
Riad Kniza
De flesta riader drivs av utlänningar, detta är en av de få marockanska.
Adress: 34 Derb l’Hotel, Bab Doukala, medinan
Tel: +212-524-37 69 42
Lediga rum & priser
Palais Rhoul
Ett av de extremaste klassiska palatsen i rika förorten La Palmeraie.
Adress: Route de Fes, Dar Tounsi, La Palmeraie
Tel: +212-524-32 94 94
Lediga rum & priser
Riad Nejma Lounge
Mest coola, prisvärda. Lite rockgrungy, har liknats vid en Lenny Kravitz-video.
Adress: 45 derb Sidi M’hammed el-Haj, Bab Doukala
Tel: +212-524-38 23 41
Webb:riad-nejmalounge.com
Hotel Jnane Mogador
Mer hotell än riad. Innergård med fontän. Anses som ett av de bästa billiga.
Adress: 116 Riad Zitoune Kedim, Derb Sidi Bouloekat
Tel: +212-524-42 63 23
Lediga rum & priser
BARER OCH KROGAR I MARRAKECH
Kosybar
Cool takterrass med utsikt över storkarna vid de judiska kvarteren.
Adress: 47 Place des Ferblantiers, Mellah
Tel: +212-524-380 30 24
Grand Café de la Poste
Gamla postkontoret har blivit som Rick’s Café i filmen Casablanca.
Adress: Boulevard Mansour Eddahbi/Avenue Imam Malik, Guéliz
Tel: +212-524-43 30 38
Webb:grandcafedelaposte.com
Terasse des Epices
Gulligt litet designat kafé med takterrass mitt bland kryddor och läder.
Adress: Souk Cherifia, Sidi Abdelaziz, medinan
Tel: +212-524-37 59 04
Webb:terrassedesepices.com
African Chic
Funky liten rockig bar och krog mellan gaydisco och kabaré.
Adress: Rue Oum Errabia, Guéliz
Tel: +212-661-43 04 45
Webb:african-chic.com
Un Déjeuner à Marrakech
Ett av alla små nya fräscha ställen för en lätt lunch i medinan.
Adress: 2–4 Place Douar Graoua, medinan
Tel: +212-524-37 83 87
La Tanjia
Stjärnkrögaren Noureddine Fakirs nya hit med paradrätten tanjia i lerkrusen.
Adress: 14 Derb Jdid, Mellah, på gränsen till medinan
Tel: +212-524-38 38 36
Dar Yacout
Älskad 1990-tals klassiker, inredning av Bill Willis, känd marrakshi-amerikan.
Adress: 79 Derb Sidi Ahmed Soussi, Bab Doukkala
Tel: +212-524-38 29 29
Comptoir
Bar, brasserie, magdans, high life – Beiruts version av Marrakech.
Adress: Avenue Echouhada, Hivernage, Guéliz
Tel: +212-524-43 77 02
Webb:comptoirdarna.com
Nikki Beach
Systerklubb till de i Miami och Saint-Tropez, jetset plus champagne och hummer.
Adress: Circuit de la Palmeraie
Tel: +212-524-36 87 27
Webb: nikkibeach.com/marrakech
Theatro
För det ultimata, vilda, eklektiska och sanslösa nattlivet i Marrakech.
Adress: Hôtel Es Saadi, 34 Avenue, Qadissia, Hivernage
Tel: +212-524-44 88 11
Webb: theatromarrakech.com
För ytterligare tips på krogar: bestrestaurantsmaroc.com
SHOPPING I MARRAKECH
Art Akhnif och Bazaar les Palmiers
De två ställen som anses mest omtalade för sina mattor inne i medinan.
Art Akhnif
Adress: 6 Fhal Chidmi Mouassine, medinan
Bazaar les Palmiers
Adress: 145 Souk Dakkakine, medinan
Ahmed Ait Taleb och Atika
De två ställen som anses mest omtalade för sina tofflor och skor.
Ahmed Ait Taleb
Adress: 236 Souk El Kebire, medinan
Tel: +212-524-40 58 88
Atika
Adress: 34 Rue de la Liberté, Guéliz
Tel: +212-524-43 64 09
Webb:atikaboutique.com
KIS (Keep It Secret)
Högst upp i ett litet hus i medinan, privat boutique, öppen efter överenskommelse.
Adress: 36 Derb Fhal Chidmi, Mouassine
Tel: +212-656-04 02 70
Intensité Nomade
Här hittar man Casablancas ledande designer Karim Tassis kläder.
Adress: 139 Boulevard Mohammed V, Guéliz
Tel: +212-524-43 13 33
Herboristerie El Khaïr
Oljor, krämer, dofter som gör underverk för kropp och hud.
Adress: 27 Rue Al Gundafi, 24 Riad Zitoun Kedim
Tel: +212-524-42 73 07
Medlemsblogg för tips om personlig, exklusiv shopping i Marrakech: www.mymarrakech.com
HOTELL I TANGER
Hôtel Nord-Pinus
Stadens mest utsökta, sensuella och intima hotell.
Adress: 11 Rue du Riad Sultan, kasbahn
Tel. +212-661-22 81 40
Webb:nord-pinus-tanger.com
Dar Nour
Annan känd charmig riad/guesthouse inne i kasbahn.
Adress: 20 Rue Gourna, kasbahn
Tel: +212-662-11 27 24
Lediga rum & priser
Hotel Continental
Kulthotellet där alla beatniks har bott. Härligt bedagat, hamnutsikt. (Obs: inte att förväxla med lyxiga Hotel Intercontinental.)
Adress: 36 Rue Dar Baroud, medinan
Tel: +212-539-93 10 24
Lediga rum & priser
El Minzah Hotel
Legendarisk mötesplats och lillebror till Hôtel La Mamounia i Marrakech.
Adress: 85 Rue de la Liberté, Ville Nouvelle
Tel: +212-539-33 34 44
Lediga rum & priser
Hôtel Rembrandt
Omtyckt turistklasshotell, pool, rum med havsutsikt.
Adress: Boulevard Mohammed V och Avenue Pasteur, Ville Nouvelle
Tel: +212-39-93 04 43
Lediga rum & priser
Villa Joséphine
Kolonial ultralyx i Tangers Beverly Hills. Hollywood plus arabiska prinsar.
Adress: 231 Route de la Vieille Montagne, Sidi Masmoudi
Tel: +212-39-33 45 35
Webb:villajosephine-tanger.com
Hôtel Club Le Mirage
Tuffaste lyxen utanför staden vid havet och stränderna.
Adress: Les Grottes d’Hercule, Cap Spartel
Tel. +212-539-33 33 32
Webb:lemirage-tanger.com
KAFÉER, BARER OCH KROGAR I TANGER
Central Café
Intrigerna, mystiken, livet rullar vidare vid den stora mötesplatsen.
Adress: Petit Socco, medinan
Café Hafa
Röken ligger fortfarande tung på alla beatniks och hippies favoritkafé.
Adress: Avenue Mohemmaed Tazi, på klipporna mot vattnet
Café de Paris
Det klassiska gamla bedagade kaféet, vid den rätta trottoaren.
Adress: Place de France, Ville Nouvelle
Relais de Paris
Det sprättiga Tanger i karriären äter gott, leker och drömmer Paris.
Adress: Complexe Dawliz, 42 Rue de Hollande
Riad Tanja
En av stadens mest älskade och bästa restauranger.
Adress: Escalier Américain
SHOPPING I TANGER
Coin de L’art Berbère
Det perfekta stället för den marockanska mattan.
Adress: 56 Ex Rue des Chrétiens
Laure Welfling
Den kända boutiquen/galleriet som alla älskar.
Adress: 3 Place de la Kasbah, kasbahn
Marrakech La Rouge
Konsthantverk, lampor, porslin.
Adress: 50 Rue de 6 Avril
Excentrica
Salima Abdel-Wahab – den lokala sympatiska och globalt erkända modegurun.
Adress: 19 Rue Prince Moulay Abdallah/Goya
Parfumerie Madini
Unikt, bland de äldsta i den muslimska världen.
Adress: 5 Boulevard Pasteur
