KARIBIEN

En betraktelse från Kuba med bil

Oct 28, 2015

Behagliga människor, antikverade bilar, politisk lojhet och en förlamande kommunism. Staffan Heimerson har drygt fyrtio år efter sitt förra besök återvänt till Kuba och reser runt ön med bil. Och ingenting har förändrats … Eller? Jo, det råder lättnad tack vare president Obamas utspel. Men ändå är framtiden dyster. Cuba Libre fortsätter att bara vara en drink. Inte vardag och verklighet.

Text: Staffan Heimerson
Foto: Anna Schori

Det var inte hårt och snabbt och farligt som rallyt Paris-Dakar. Det var heller inte en epokgörande upptäcktsresa – den hade Columbus gjort 1492. Ändå var det en pionjärgärning som jag gjorde. På Kuba, ett kommunistiskt biståndsland, hyrde jag bil. Med mig själv vid ratten bilade jag sedan under en månads tid landet runt. Motsols, men detta faktum gjorde varken från eller till. Med lagom vedermödor hade jag det bra. Jag fick många loppbett. Bonus var att jag tappade fyra kilo av min övervikt.

Hos den statliga biluthyraren, med kontor i klassiska Hotel Sevilla, kvitterade jag ut en Geely CK, en liten modell, som tänker sig konkurrera med Volkswagen Polo. Den var smäckig, överstyrd och hade ett framsäte utformat för fakirer. Men motorn var ärtig och hyran, allt inräknat, motsvarade 350 kronor om dagen. Det var bara att tuta och köra. Wrooom! 

Ut från Havanna, nordkusten västerut, till de första attraktionerna. Några mil bort låg hamnstaden Mariel varifrån det år 1980 skedde en massflykt till Florida. 125 000 kubaner flydde samtidigt, inklusive dem som Fidel Castro skickade med när han tömt sina fängelser och mentalsjukhus. (I Florida har det gått nästan alla väl).Jag bilade sedan i riktning mot Valle de Vinales, Kubas grannaste landskap med berg och dalar – bergen kallas mogote och är kupolartade kalkstensformationer som reser sig ur ananasplantagen.

Staden Vinales var också, skulle jag snart få erfara, den första och sista platsen med anständig mat: på El Ranchón åt jag en gazpacho, som vittnade om rikets spanska förflutna. Sedan följde dagar med bara ris och bönor. På vägen dit hade jag besökt den grotta, Cueva de los Portales, från vilken Che Guevara ledde den Västra armén inför hotet om ett amerikanskt anfall i samband med Kubakrisen oktober 1962. Grottan var manligt kärv. Där fanns bara en fältsäng, en fälttelefon och det schackbräde vid vilket Che fördrev tiden.I Pinar del Rio gjorde jag sedan Kubaresenärens obligatoriska besök på en cigarrfabrik. Cigarrullerskorna var som tagna ur Bizets Carmen. Disciplinen var sådan att ingen ens tittade upp från sina grannlaga arbeten, när jag började nynna på Habaneran ur akt ett:

 ”Kärlek! Kärlek! Kärlek! Kärlek! Ja kärlek har zigenarblod, av ingen lag den låter styra sig”

Välordnat var det också på en tobaksplantage någon mil utanför centrum. Jag kom efter några dagar att lära mig, att i ett land där 70 procent av den bördiga jorden ligger i träda och landets en gång så berömda sockerproduktion förfallit, är tobaksindustrin undantaget. Kubas enda export är Cohiba-cigarrer. En annan del av Kubas verklighet trängde på, när jag kom fram till öns sydvästhörn. På kartan så lockande – någon sjömil ut i det turkosblåa Karibiska havet ett av världens största och bästa korallrev, ett dykarnas paradis, och på stranden en ort med det fantasieggande namnet Maria la Gorda.

Men tjocka Maria visade sig vara en kubansk variant av en bulgarisk semesterby. Inte överraskande smakade Pina Coladan mjölkpulver. Nu på dag tre var det dags för en u-sväng och kurs längs Kubas sydkust mot landets näst största stad, Santiago. Jag stannade och övernattade i de större - eller mest turistattraktiva - städerna längs vägen. Det var lätt. Oftast fick jag natthärbärge redan vid första försöket - i en ”casa particular” som är ett bed and breakfast på kubanska. Ett dubbelrum kostade vanligen 30 CUC (pesons turistvariant där en CUC motsvarar ungefär en euro eller en dollar). God säng och rena lakan, men luftkonditioneringen lät som en jumbojet som flög genom rummet och duschen mera droppade än sprutade vatten. Elsladdarna hängde löst och verkade livsfarliga.  

Det fina med de kubanska bed and breakfast-ställena är att det är ett av de få näringsfång som i det planekonomiska Kuba är fri verksamhet. Det innebar att till frukosten blev det muntert och förtroligt snack med egenföretagarna, som i något fall var stadsläkaren och hennes make. Alltid god frukost med omelett, juice, skivad färsk papaya samt socker med kaffe – just det, mera socker än kaffe. Dagens bästa mål. Nästan lika ofta bodde jag på ”stadshotell”. Dessa var byggda på 1800-talets andra hälft, innan Spanien drog sina sista suckar som kolonial stormakt och låg i städer med romantiska namn, folkliv på torgen och katedraler stora som domkyrkan i Lund.

Stadskärnan var, trots fattigdomen, välhållen. Hotellen hade en ljuvlig kolonial arkitektur med stora terrasser med korgmöbler och gungstolar under dekorerade tak som bars upp av ståtliga kolonner. Det fanns en stor, bekväm lobby och innegård. Det var högt i tak i sovrummen och de var försedda med mörka praktmöbler i tropiska träslag. Jag fascinerades av att handdukarna alltid var konstfärdigt vridna till en svan. Det hade kunnat vara hur bra som helst om inte restaurangens maträtter alltid var så enahanda och dåligt tillagade. Rumspriserna var överkomliga, som mest kostade de cirka 600 kronor, som minst cirka 300 kronor. Från Maria la Gorda på Kubas sydvästpunkt till Baracoa i en stor regnskog i nordost, är det mer än 100 mil. Kuba är den största ön i Karibien, stor som Sverige söder om Stockholm.


Jag hade väntat mig usla vägar. Men nej. I stället var det en bred och ganska välhållen motorväg, autopista nacional, som löpte genom den långa öns mittfåra. Vägen var rak och tradig. Ingenstans rådde någon motortrafik att tala om. Ute på landsbygden bodde människor i enkla hus med jordgolv. Ofta hade de inte rinnande vatten. Det var ingen lastbilstrafik, ty på det Kuba där jordbruket ligger i träda och industri aldrig har funnits, finns ingenting att frakta. Det fanns heller ingen busstrafik att tala om – på 56 år har kommunistregimen inte klarat av att ordna kollektivtrafik. Knappt någon personbilstrafik heller sedan beskyddarnationen, oljelandet Venezuela, ekonomiskt kollapsat och bensinen på Kuba blivit lika dyr som i Sverige. Bensinmackarna ligger hyfsat tätt trots den ringa trafiken. Människor liftar med de få bilar och traktorer som passerar och betalar föraren en slant för tjänsten. 

Trafiken består i stället mest av häst-och-vagn. Hästarna är spänstiga, vagnarna gamla. I städerna finns inte bara cykel-rickshaws utan också taxibilar i form av hästdragna små åkdon och ”hästbussar” med plats för tio betalande passagerare. Det är idylliskt ­(och miljövänligt), men knappast rationellt. I detta Kuba i förfall är städerna arkitektoniska små juveler. Före Cienfuegos stannade jag vid Grisbukten, platsen där i april 1961 CIA-utbildade exilkubaner anföll och hoppades skapa en folkresning. Där finns nu ett ganska bra museum med de flygplan och jeepar som renegaterna använde. Därefter följde Trinidad. Staden är utnämnd till ett av Unescos världsarv. Kring stadens huvudtorg, Plaza Mayor, har det utvecklats en blomstrande privatturism. Jag hade en salsaorkester i vänster öra och en rumbadito i det högra. Staden Sancti Spiritus var likadan men lugnare och Camagüey, som är Kubas katolska hjärta och besökt av påven 1998, var rekommenderad för att den hade ”en av landets bästa krogar”, Restaurante 1800. Jag var där och allt var bra förutom att maten var slut.

Nära Manzanillo finns platsen där den legendariska arton meter långa båten Grandma la till, och dess åttiotvå Fidel- och Che-anförda rebeller vadade i land i november 1956. Än en gång ett museum, en stor betonglada helt utan besökare och också i stort sett utan värde: jag beskådade en kikare, en kamera och ett mexikanskt sjökort. Vägen mot Santiago de Cuba löpte därefter på en hylla av de gerillalegendariska djungelgröna Sierra Maestras sluttningar ovanför Karibiska havets turkosa vatten och vita surfvågor. Landskapet var vilt, högsta toppen nästan 2 000 meter. Det var Kubas svar på Kaliforniens Big Sur. Och äntligen! Usel väg, riktigt usel, en sådan där en svensk turist plockar fram en Karlsson på Taket. Bergssidan hade på långa sträckor rasat ner över vägen. Vägen var bortspolad och hade rasat ner på strandens klippor. Hålen i vägen var stora som vulkankratrar. Sådan var den sju-åtta sportiga mil. (Usel väg hände mig bara ytterligare en gång, fyra mordiska mil i djungel på nordostkusten).

Jag pustade ut ett par dagar i Santiago, som starkt skilde sig från Havanna och de andra städerna. Den var ivrigare. Kring torget som bar namnet Céspedes opererade jinetersos; fixare, småtjuvar, parkeringsvakter, tiggare och gatuförsäljare med osäljbara produkter. De var påflugna.Plazan, torget, dominerades av katedralen, en staty av den store 1500-talsconquistadoren Velazquez, det härliga gammeldags hotellet Hotel Casa Granda samt det faktum att kring torgen har under århundradena de flesta av Kubas musikarter vuxit fram ­– alla låter likadant. Jag satte mig på hotellets terrass. Fläktarna surrade, golvets marmor blänkte och jag beställde en Cuba Libre av en servitör i blanknött smoking. Cuba Libre är artistnamnet på rom och Coca Cola. Coca Cola förbjöds i samband med revolutionen. Men det hemliga receptet räddades och kubanernas egen Coke smakar äkta vara.

På denna terrass - kanske i samma stol som jag - hade 1959 min favoritförfattare Graham Greene suttit. Han hade året innan skrivit skälm-och agentromanen Vår man i Havanna, en global succé. Nu hoppades Greene att få bud om att Fidel, som gömde sig i bergen utanför staden, skulle låta honom komma och att Greene då skulle få en intervju. I Santiago hade Fidel 1953 gjort sitt första upprorsförsök genom att storma militärbasen Moncada. Han misslyckades, fängslades och deporterades. Men basen finns kvar och över den vilar samma helighet som över Födelsekyrkan i Betlehem. Naturligtvis var den ointressant. Jag njöt av en tallrik spaghetti som inte var den vanliga inhemska klistriga, mjöliga, kladdiga produkten. Den här gången - och det var den enda under fyra veckor på Kuba - rörde det sig om äkta Barilla. Hur denna hade hamnat i Santiago är okänt.

Den fortsatta resan gick i en u-sväng runt öns östpunkt till Guantanamo och sedan ner längs nordkusten. Guantanamo låter spännande, men är det inte. Vägarna ner till hamnen och den amerikanska basen med det ökända fängelset var spärrade. Ingenting som man bluffar sig genom. Inte ens på avstånd såg jag någon amerikansk flagga vaja i passadvinden. Men sedan! Jag bilade på en väg med namnet La Farola, vilken på viadukter bar en genom ett vilt landskap. Kubas nordöstligaste hörn hade varit väglöst land i en stor och blöt tropisk regnskog och levt nästan utan kontakt med övriga Kuba. Men staden Baracoa, som varit öns första huvudstad, hade varit generös med att ge Fidel Castros rebeller gömställen. För detta blev tacken, att när revolutionen vunnits, byggde den nya regimen en hisnande väg. Den är en attraktion. Väster om Baracoa ligger först en nationalpark med en unik flora, uppkallad efter den tyske vetenskapsmannen Alejandro de Humboldt, sedan Kubas enda riktiga industriella anläggningar. Kring Moa finns nickelgruvor och utvinningen av metallen har skapat ett jättelikt område som är en miljökatastrof. Det var som Polen på 1970-talet. Jag stannade till och en äldre kvinna sa: ”Det här är en plats där alla får cancer.”

Vid byn Birán ligger Finca las Manacas, Fidels uppväxtplats. Fincan hade utvecklats till ett samhälle i sig självt kring vilket cirka 2 000 människors liv kretsade runt. Där fanns resterna av gårdens egen biograf och telegraf, en bodega, en biljardhall, ett hotell, ett slakteri och ett bageri samt en tuppfäktningsarena och en skola. Men inga direkta minnen kring Fidel, som inte står för kommunisters annars utbredda personkult: ingen staty, inga Fidelsuvenirer. I Holguin konstaterade jag ett kluster av Kubas alla bryggerier. Jag hade vant mig vid att dricka Cristal och Bucanero, men oftare tog jag om aftonen en flaska chilenskt rödvin som på krogen kostade motsvarande 180 kronor, överkomligt för en svensk turist men ruinerande för en kuban. Las Tunas minns jag bäst för namnet på stadens ”stadshotell”. Det hette helt enkelt Cadillac. Jag upplystes om att staden också var ett centrum för sexturism. I Santa Clara äntligen blev jag offer för den kommunistiska personkulten. Staden hade under revolutionen intagits av Che Guevara och nu är den platsen för ett svulstigt mausoleum i betong och östeuropeisk arkitektur. Det samlade få beundrare.

Under alla dessa mil såg jag sällan poliser och jag åkte fast bara en enda gång för fortkörning eller om det var för att jag brutit en heldragen linje. Dyrt - 60 bortkastade CUC.I strid med mina planer åkte jag sedan ut på den turistiska halvön Varadero och tog in på en anstalt för sluten vård av turister. Det är lätt att ironisera över massturismen. Men hotellet var stort och snyggt, stranden bländande vit, vattnet det läckraste som kunde smeka ens slitna kropp - och vem tackar nej till en daiquiri med ett lila parasoll i glaset? På väg in till Havanna passerade jag tobaksstaden Matanzas och också Cojímar, som är nedgånget men Hemingway-romantiskt; det var där han hade sin båt, som gav honom material till att skriva Den gamle och havet. Jag gjorde för säkerhets skull en sväng kring hans hem, Finca La Vigía, någon mil utanför huvudstaden. Snyggt, mysigt och smockfullt. Sju turistbussar på parkeringsplatsen, besökare från Ungern och Israel, Nya Zeeland och Sverige. Vinden fångade gardinerna. Det hängde djurhuvuden på väggarna, hans safaribyten från Kenya. Man tänker: ”… och där sov han och där skrev han och där… ” Det var som ett trivialt hemma-hos-reportage.

Jag lämnade utan krångel tillbaka den lilla Geelyn. Inte en repa, inte en punka. 230 mil Kuba runt.Var det äventyrligt? Knappast. Den krigsvane, prisbelönte fotografen Niclas Hammarström sa när han hörde vad jag tänkte göra: ”Vågar du? Är det inte farligt … rövare och rånare och så?” Inte tillstymmelse till fara mötte mig en enda sekund.Var det värt besväret? Ja, om du gillar bilturism, att själv bestämma takten och öppna dig för oväntade händelser och möten. Vill jag göra det igen? Nej. Med denna resa har all nyfikenhet på Kuba tillfredsställts.

Mer från RES

Kivotos Hotel & Villas på Mykonos. Foto: Pressbild.

Handplockade tips

Bildspecial: 7 av världens vackraste hotellpooler

Att utnämna de vackraste hotellpoolerna i världen är ett omöjligt uppdrag. Att inspireras av vad som finns där ute gör vi däremot nära nog dagligen. När solen och värmen nu står för dörren börjar vi på allvar drömma om alla kommande bad. Det här är RES-redaktionens sju poolfavoriter just nu.

Foto: Unsplash.

Intervju

Intervjun: Det här får du inte missa i Japan

För två veckor sedan öppnade Japans nationella turistorganisation, JNTO, sitt första kontor i Norden – i Stockholm. RES passade på att fråga direktören Kana Wakabayashi om hennes bästa tips i hemlandet.

Artikel

Poängnyheter: Därför finns SAS Eurobonus

För alla som flyger finns mängder av lojalitetsprogram på marknaden. Som i sin tur är allianser mellan olika flygbolag och erbjuder olika typer av nivåer och förmåner. Vi bad plattformen Chatflights poängexpert Jonas El Said förklara mer – och vi börjar med SAS Eurobonus.