Djupt inne i kanadensiska British Columbias inre ligger regionen Kootenay. Här hittar man en unik skidkultur, djup snö och människor som lever för bergen. RES medarbetare Mattias Fredriksson har regelbundet rest dit i 15 års tid och kallar numera staden Nelson sitt andra hem.
Text och foto: Mattias Fredriksson
I februari år 2000 förändrades mitt liv som skidåkare för evigt. Då reste jag nämligen till Nelson och British Columbia i Kanada för första gången. Ingenting kom att bli sig likt efter den resan.
15 år senare och med erfarenhet av drygt 30 resor till olika ställen i provinsen har jag kommit att känna mig ganska hemma där borta. Numera kallar jag den lilla staden Nelson, vackert belägen vid Kootenay Lake, för mitt andra hem. Här bor min flickväns familj och vi reser gärna dit för längre besök.
Jag har många vänner där borta, goda minnen från fantastiska skidupplevelser och har kommit att älska regionen Kootenay, som denna del av British Columbias inre kallas. Givetvis för skidåkningens och naturens skull, men också tack vare den trevliga atmosfären och de sköna, kreativa människorna. Det är genuint och äkta på något vis. Det är mindre viktigt vilka kläder du har, vilken årsmodell det råkar vara på dina skidor eller var du kommer ifrån.
När vi rullade in i Nelson den där gången i februari år 2000 var vi spända av förväntan. Alla i vårt resesällskap hade hört om den bottenlösa lössnön i Kanada från kompisar som redan varit där borta, men ingen av oss hade åkt på kanadensisk mark innan. De historier vi hört var glorifierande och det lät också exotiskt med stora pickuper, långsamma, gamla liftar, skäggiga marijuanarökande hippies, alternativ mat och övervintrade ski bums.
Från ögonblicket då vi checkade in på vandrarhemmet The Dancing Bear Inn på Baker Street i Nelson till att vi lämnade Kootenayregionen en dryg vecka senare var allt som i en lite för bra dröm. Det hade redan kommit tolv meter snö den där vintern, vilket tydligen var mer än på många herrans år. Snövallarna upp mot skidområdet Whitewater var gigantiska!
Detta var innan uttrycket global uppvärmning hade myntats så snön på berget var kall och lättåkt. Dessutom fick vi rejäl påfyllning några gånger under veckan. Det var knappt något folk och därför ingen som helst hets för att åka ospårad lössnö. Det var så bra som vi hade hoppats och lite till. Åkningen höll världsklass och vi ville knappt åka vidare på vår road trip.
Framför allt var det något med stämningen vid Whitewater och i hippiestaden Nelson som gjorde att vi trivdes. Det här var vi inte vana vid från våra skidresor i Alperna och de svenska fjällen. Förutom att folk var trevliga fanns en atmosfär och skidkultur som var unik.
I slutet av 1800-talet var det en guld- och silverrush i British Columbia inre och Nelson blev en viktig plats tack vare sitt läge nära transportkorridorer. Staden växte snabbt som försörjare av den lokala gruvverksamheten och blev samtidigt ett transport- och distributionscenter för regionen. Förvandlingen från en obetydlig håla till en sofistikerad stad med vacker arkitektur gick snabbt.
Många år senare, under Vietnamkriget, sökte sig amerikanska krigsvägrare, så kallade draft dodgers, till Nelson och det omkringliggande området. Detta inflöde av liberala, främst utbildade ungdomar, hade en betydande inverkan på områdets kulturella och politiska demografi. Något som fortfarande märks bland Nelsons befolkning som länge varit som en magnet för kreativa och lite udda människor. Utbudet av restauranger, kaféer och butiker har också influerats av detta. Det kryllar av alternativa ställen men låt dig inte luras av den lätt flummiga ytan – när det har snöat hänger Nelsons hippies på låset och åker skidor bättre än de flesta turisterna.
I modern tid kretsar alltså mycket kring skidåkning i Nelson, de gamla gruvorna i området har inte varit aktiva på många år. I stället är turism en viktig näring för regionen. Det vimlar av bergsstugor, Catski- och Heliski-aktörer i Kootenay, men i Nelson är det lilla Whitewater Ski Resort som är navet i skidkarusellen. Drygt två mil öster om staden ringlar vägen upp genom en smal dalgång. Sluttningarna går brant upp på sidorna, fyllda med snötyngda granar på grund av de väldiga snömassorna. Längst in i dalen ligger den lilla skidorten. Whitewater ser inte mycket ut för världen; en stor parkeringsplats och ett hus som inrymmer en skidshop, ett kafé och Fresh Tracks Café, en restaurang med ovanligt bra mat för en skidort. På var sin sida om huset går gamla sittliftar upp för sluttningarna. Det är charmigt och hemvävt men skidåkningen håller likväl världsklass. Mobiltäckning saknas men ingen klagar.
Efter den där resan för 15 år sedan blev Kanada, British Columbia och Kootenayregionen snabbt en favorit och ett allt oftare återkommande resmål för mig. Först enbart för skidresor, men i takt med att jag lärde känna fler och fler lokalbor i Nelson, och även på andra platser i regionen, började jag uppskatta allt mer med det inre av British Columbia. Mest uppskattar jag människorna.
Vid 4 Mile Road en bit norr om Nelson står Bill Sproul hemma i källaren och vallar skidor. Det snöar utanför fönstret och 64-åringen förbereder sig inför morgondagens skidåkning. Intill vallabänken hänger hans favoritskidor genom åren; från början av 1970-talet och framåt. Ett av de äldsta paren är ett par stenhårda 210 centimeter långa Dynamic, men i samlingen finns det också plats för dagens moderna, bredare skidor. Plus ytterligare drygt 30 par skidor.
Bill är en levande legend i Nelson. Redan innan skidorten Whitewater byggdes åkte han puder där uppe och var en av dem som hjälpte till att hugga fram nedfarterna när skidorten tog form i mitten av 1970-talet. Senare var han en av huvudpersonerna i legendariska skidfilmer och så småningom skidlärare, pistör, Heliski-guide och skidbutiksägare. Att säga att han har dedikerat sitt liv åt skidåkning är en underdrift.
I dag jobbar Bill som lantmätare och arbetar främst under sommarhalvåret, vilket ger honom gott om tid att åka skidor på vintern. Givetvis åker han inte på samma sätt som i sin ungdom, men det hindrar inte att större delen av hans liv fortfarande kretsar kring skidåkning. Varje morgon under skidsäsongen kör han drygt 30 minuter upp till Whitewater och möter sina vänner för att dricka morgonkaffet och ta några åk. Om det är bra snöförhållanden kör han gärna Sprouler’s, ett åk namngivet efter honom själv med massor av hopp och klippor i skogen.
– Skidåkningen tog över mitt liv redan då jag gick i college. När jag körde till skolan på morgonen och lyssnade på radion kunde jag inte motstå frestelsen att svänga upp till Whitewater om snörapporten avslöjade att det var 30 centimeter nysnö på berget. Skidåkningen var min passion men utbildningen blev lidande. Jag blev aldrig rik på pengar men jag har många fina skidupplevelser att se tillbaka på. Det betyder mer för mig, säger Bill med drömmande blick.
Några dagar efter besöket i Bill Sprouls källare sitter jag i min svågers gamla, sunkiga pickup, en Toyota Tacoma från 1986 med halvrisiga bromsar och en seg koppling. Vägen från Nelson i sydöstra British Columbia till den gamla järnvägsknuten Revelstoke, nära det beryktade Rogers Pass, är fylld av snömodd och kvicksilvret ligger runt nollan så det är halt. Färjan över Arrow Lake blir ett skönt break i körandet och jag vilar ögonen på det vackra landskapet ett tag. På andra sidan sjön är det några grader kallare och snart är regnstänken ersatta av snö. I morgon blir skidåkningen bra.
Variationen på åkningen i Kootenayområdet är stor. Det du inte finner är massturismen, vilket gör upplevelsen genuin och äkta. Inte ens Revelstoke Mountain Resort, som byggdes så sent som 2007 med moderna liftar och lyxigt hotell vid foten av berget, känns överexploaterat. Med dess 1 713 fallhöjdsmeter stoltserar faktiskt stationen med Nordamerikas största fallhöjd. Jämfört med Whitewaters långsamma och omoderna liftar, en handfull nedfarter och inga snökanoner känns Revelstoke Mountain Resort som något hämtat från framtiden. Och visst, ibland sträcker sig liftkön hela vägen till parkeringen och de mest självklara puderåken närmast pisterna blir då fort uppåkta, men det går inte att jämföra med hetsen i populära Whistler efter ett rejält snöfall. Revelstoke har fortfarande en bakåtlutad stämning, sköna lokalbor och mer puder per capita än på de flesta skidorter du kan räkna upp.
Skidområdet i Revelstoke är dessutom bara en start på vidare äventyr. Släng på stighudarna på toppen efter ett par uppvärmningsåk och utforska åkningen utanför skidområdet – det finns hur mycket möjligheter som helst. Om du har koll. Anlita gärna en lokal guide om du känner dig osäker.
Vill du nå längre ut i bergen borde du testa skidturer vid Rogers Pass eller helikopterskidåkning med någon av de många operatörerna i området. Revelstoke kallas inte ”Heliskins huvudstad” utan anledning. Räcker inte budgeten för vispen kanske det är dags att prova Catski. ”Den fattiges Heliski” brukar det ibland kallas, ett inte helt välförtjänt epitet men definitivt billigare än helikopterskidåkning och faktiskt lite mer socialt då du kan prata med dina kompisar på väg upp i bandvagnen mellan åken. Det finns en handfull riktigt bra Catski-turer runt Revelstoke med bra terräng.
Chris Rubens är en av flera professionella skidåkare som bor i Revelstoke. Han flyttade dit innan Revelstoke Mountain Resort byggdes och trots att han har åkt skidor över hela världen är han helt seriös när han påstår att Revelstoke har världens bästa skidåkning.
– Det finns ingen annan plats som jag känner till där man har så konstant snöfall, så bra terräng och så många bra puderdagar. Åkningen i skidorten är grym, men för mig handlar det också mycket om åkningen som man når via Heliski och skoterkörning. Möjligheterna är oändliga och trots att jag bott här i tio år hittar jag nya zoner varje år, säger Chris när vi sitter i gondolen upp på berget.
Det är en vardag i mitten av december och nästan folktomt i skidområdet. Vi kör åk på åk kring toppliften Stoke, där snön är bäst just nu. Det har varit lite för varmt några dagar, men nattens snöfall och vind gjorde gott, särskilt i North Bowl har det drevat in fint. Chris hittar bland de små rännorna som i sin egen ficka och längre ner i skogen känns det som han har koll på vartenda träd. Det är alltid kul att åka med lokalbor på deras hemmaberg och att följa Chris Rubens är något alldeles extra. Maken till skidpepp och passion har jag nästan aldrig skådat. Det spelar ingen roll att de rådande snöförhållandena är magra med Revymått mätt, det syns lång väg att Rubens verkligen älskar att åka skidor. Hans entusiasm smittar av sig och vi har en fantastisk skiddag tillsammans. På kvällen käkar vi middag på Village Idiot, Revelstoke’s vattenhål nummer ett som också serverar förvånansvärt bra pubmat. Det rullar skidfilmer på skärmarna runt om i lokalen, gamla skidor har använts för att bygga barstolar och stället kryllar av skidåkare. Det må vara försäsong men i Revelstoke är vintern redan i gång på allvar och stämningen smittar av sig.
Några dagar senare får jag nypa mig i armen. Både en och två gånger. Klockan är bara tio och jag har just åkt dagens tredje drömåk i 30 centimeter perfekt kallsnö. Just nu väntar jag på helikoptern för att åka upp och göra det igen. Den där känslan om att vara mitt i en dröm susar förbi men det här råkar vara verklighet.
Mica Heli ligger strategiskt placerat vid Kinbasket Lake, ungefär två timmar norr om Revelstoke, där Selkirk Mountains, Monashee Mountains och Columbia Ice Fields möts. I detta mikroklimat snöar det ofta och mycket. Så mycket som upp till 18 meter varje vinter. Mica’s terräng består av 1 300 kvadratkilometer förstklassig skidterräng, ett gigantiskt område utspritt på elva dalgångar. Jag skulle vilja påstå att detta är varje sann skidåkares våta dröm. Lägg till en av de lyxigaste skidlodgerna i världen och ett Heliski-program med fokus på små grupper. Det är svårt att ha en dålig upplevelse i Mica, men smakar det så kostar det. Närmare 70 000 kronor för en vecka är mycket pengar, men dyrt – nja, allt är relativt. På Mica Lodge möter jag Bengt Olsen, en 45-årig skidentusiast från Bodö i Nordnorge. Trots sitt jobb som ekonomichef för ett mjukvaruföretag hinner han med sjuttio-åttio dagar på skidor varje vinter, inklusive ett antal resor ner till Alperna. Bengt har åkt skidor över halva jordklotet; Alperna, Japan, Sydamerika och Nya Zeeland men det här är hans första resa till Kanada. Efter lite uppvärmning i Revelstoke och Kicking Horse samt ett par andra skidorter är nu Bengt i Mica och att han är nöjd syns lång väg.
– Jag tänkte, när jag först skulle hit, varför inte gå för det bästa stället direkt? Jag hatar puderstress och åker därför aldrig på charterresor eller till de mest kända destinationerna i Alperna. Mica har i många år varit en dröm som jag läst om i skidtidningar och sett filmer från. Orört bottenlöst puder i högalpin terräng och öppen skog. Kan det bli bättre?
Efter ytterligare ett par magiska dagar med fantastisk skidåkning i perfekt väder och snö är det just vad alla på lodgen frågar sig. Kan det verkligen bli bättre än så här eller är Mica det ultimata skidstället? Just för stunden sliter de flesta destinationer i British Columbia efter en värmebölja med regn följt av kalla temperaturer. Skidorterna som är öppna erbjuder fin piståkning men de som söker puder har långt att gå för att hitta bra snö och på de flesta ställen finns inget alls. Situationen är ovanlig för British Columbias inre delar, men märkligt nog har Mica klarat sig bra. Nederbörden som har fallit som regn på hög höjd i Revelstoke, Nelson och andra ställen i Kootenay har kommit som snö här. För att vara i mitten av december är det faktiskt sjukt bra skidåkning.
När Bengt Olsen packat ihop sina saker efter fyra fantastiska dagar sammanfattar han sin första Heliski-upplevelse med en nöjd min.
– Visst kostar det en del att dra på Heliski och Mica är inte bland de billigaste ställena, men om man räknar pris per höjdmeter orört puder får du bra valuta för pengarna jämfört med till exempel en chartertur till Alperna. I tillägg är det ingen konkurrens om snön. Den bästa dagen åkte vi faktiskt mer än 10 000 fallhöjdsmeter orört puder och det har jag aldrig varit i närheten av i en skidanläggning.
Oavsett om du vill göra en lågbudget-road trip i en hyrd husbil, besöka några skidorter och bo på hotell eller kan tänka dig att spendera tusentals kronor på en drömresa med helikopterskidåkning är Kootenayregionen ett klockrent val. I första hand handlar det om den unika upplevelsen och ett besök i den här delen av världen kommer definitivt att göra intryck på dig. Det är något med värmen i folks hjärta och deras syn på livet som smittar av sig.
Min flickväns familj bor som jag nämnde i Nelson, men märkligt nog så mötte jag Elle i Sverige. Hon kom till Stockholm för studier och det var inte svårt att locka en Kootenaytjej från Stockholm till Åre där vi nu bor tillsammans. Likheterna med Nelson är faktiskt ganska många. I vintras var vi i Kootenayområdet i nästan två månader och även om det var en halvdålig vinter med kanadensiska mått så hade vi många fler puderdagar på sju veckor än på en hel vinter hemma i Åre. Det är lätt att drömma sig bort när man är iväg så där. Tänka att en tillfällig semester skulle kunna vara vardagen. Det var både en och två gånger när vi satt framför brasan i huset vid 6 Mile Road, norr om Nelson, och tänkte att ”här kan vi mycket väl bosätta oss en vacker dag”. Kanske en dag. Det vore fint.
Fakta
Nelson
Ta dig hit: Nelson ligger 7 timmar söder om Calgary och 8 timmar öster om Vancouver. Vart du än ska i British Columbia är det smartast att flyga in till någon av de här två städerna som båda har stora internationella flygplatser.
Boende
Dancing Bear Inn
Dancing Bear Inn är ett bättre hostel med ett centralt läge. Dubbelrum från cirka 600 kronor natten.
171 Baker Street
Lediga rum & priser
Hume Hotel
Hume Hotel byggdes redan 1898 och är Nelsons äldsta hotell. Stället är rustikt och har mycket karaktär, men delar av hotellet renoverades tidigare i år. Dubbelrum från cirka 1 200 kronor natten.
422 Vernon Street
Lediga rum & priser
Mat och dryck
Oso Negro
Missa inte den legendariska Oso Negro, kaffebutik med eget rosteri. En riktig mötesplats i Nelson.
604 Ward Street
osonegrocoffee.com
All Season Café
All Season Café är Nelsons finkrog. Om du inte bränt stålarna på cat eller heli skiing är det dags att ge smaklökarna en upplevelse här.
620 Herridge Ln
allseasonscafe.com
Jagannatha Express Vegeterian Bistro
Bästa stället i Nelson för en snabb, billig och nyttig lunch. Här hittar du världens bästa vegetariska wraps.
660 Baker Street
letseat.at/JagannathaExpress
Kootenay Co-op
Kootenay Co-op är en kooperativt ägd matbutik med bara lokala och organiska produkter. Unik butik med skön atmosfär. Här finns också färdiglagad mat att ta med.
295 Baker Street
kootenay.coop
Revelstoke
Ta dig hit: Revelstoke ligger ungefär fem timmars bilfärd från Calgary, via Rogers Pass. Avståndet från Vancouver är ungefär detsamma. Från Nelson tar det ca 5 timmar till Revelstoke.
Boende
Swiss Chalet Motel
I Revy bor du bra på Swiss Chalet Motel, ett prisvärt och trevligt vandrarhem nära centrum. Dubbelrum från cirka 1 000 kronor natten.
1101 West Victoria Road
swisschaletmotel.com
Sutton Place Hotel
Om du vill bo precis vid backen kostar det betydligt mer på Sutton Place Hotel men ski in-ski out-läget är grymt och ibland betyder närheten till skidåkningen allt. Dubbelrum från cirka 1 600 kronor natten.
2950 Camozzi Road
suttonplace.com/revelstoke
Mat och dryck
The Village Idiot Bar & Grill
The Village Idiot Bar & Grill är Revelstoke’s naturliga mötesplats på kvällarna med god pubmat och bra drag. Missa inte det lokala ölet från Mt Begbie Brewery.
306 MacKenzie Avenue
thevillageidiot.ca
Pam’s Kitchen
Pam’s Kitchen har en udda mix av indisk och tysk mat. Alla rätter är glutenfria. Här serveras ingen alkolhol, men goda juicer.
1 Street West
paramjitskitchen.com
The Modern Bakeshop and Cafe
Frukosten eller åtminstone fikat bör intas på The Modern Bakeshop and Cafe, Revelstoke’s bästa kaffeställe.
212 MacKenzie Avenue
themodernbakeshopandcafe.com
Se och göra
Mica Heli Skiing
Heliski-branschens Ferrari. Allt deluxe. Boka långt i förväg.
micaheli.com