En svensk skibums drömmar om bekväma hotell, god mat och fantastiska åk placerade den franska skidstationen La Grave på världskartan som turistdestination. Och han tänker se till att den stannar där.

Text: Leslie Anthony Foto: Mattias Fredriksson

Snön kommer sent till La Grave det här året, och Pelle Lang gillar det inte. Som om han behöver fler motgångar där han stapplar sig fram på ett par kryckor från skrivbordet inne på The Skiers Lodge.

- Jag åkte för snabbt. Alldeles för snabbt, när jag kom över ett isigt parti och flög rakt in i ett träd, säger han innan jag ens hunnit ställa någon fråga om hans gipsade ben. Ändå ler han.

Utanför är det grått och en storm lägger sig över dalen och fyller upp den på samma sätt som en tjock gubbe fyller ut en lite för liten stol. Men Pelle Lang ser nästan ut att lysa. Det är måhända en klyscha, men den är sann. Nämn namnet Pelle Lang för någon som ingår i skidvärldens cognoscenti och chansen är stor att de snabbt kopplar ihop det med namn som La Chaumine, The Skiers Lodge och La Grave. Det beror på att Pelle närmast är synonym med den franska alporten.

Foto: Mattias Fredriksson

Hade det inte varit för honom hade världen kanske aldrig upptäckt den plats som kallades för ”Valley X” på några närmast legendariska foton från nittiotalet, man hade antagligen inte fått se de tomma sluttningarna under det vakande Le Meije, och den amerikanska skidlegenden Doug Coombs exilvistelse här hade antagligen aldrig blivit riktigt lika … poetisk. Oavsett snömängderna så är Pelle Langs historia även historien om La Grave, och vice versa.

Det Är tolv år sedan jag för första gången besökte La Grave. Då åkte jag nerför Colouir Trifide 1, där jag följde efter en guide på mina telemarkskidor. Jag närmade mig en brant sluttning där det ryktades att ett antal skidåkare hade gått under efter att ha fallit halva vägen ner. Sådana historierna hade öppnat mina ögon för faran och de eventuella konsekvenserna.

Men det var ingen rättvis introduktion. Man lär inte känna Chamonix genom att kasta sig ut på Aguille du Midis Couloir Cosmique som första vända. På samma sätt finns det mer i La Grave än bara extrema backar. Här finns många vidöppna snöfält och mjuka glaciärsluttningar man kan åka nerför om och om igen, ett äventyr som inte är lika farligt och som ger samma känsla som helikopterskidåkning på en fantastisk dag. Fast till ett oerhört rabatterat pris. Tyvärr är Pelle som sagt skadad, men den här dagen guidas jag av Joe Vallone från Colorado. Han är en före detta freestyleåkare som nu jobbar som guide i ett av de hårdaste partierna av de alltid rätt tuffa franska Alperna. Vi gick ombord på den första av La Graves två kabinbanor i en dimmig dal, men när vi stiger av på tretusen fyrahundra meters höjd ser vi hur solen börjar bryta igenom. Vi börjar med att besöka Danielle`s Place. Restaurangen vars soldäck har utsikt ner över glaciären Girose och där alla möts för att diskutera de olika nerfarternas kondition för dagen och för att dricka vin och äta ställets hemlagade tartifiette eller löksoppa. Ovanför oss har Le Meije sin dramatiska topp djupt bland de sakta bortdragande molnen och den ensamma Doight de Dieu (Guds finger) reser sig i en tyst hälsning genom en tillfällig öppning. I den sektor som kallas Chancel är det deprimerande lite snö, men vi har bättre tur i de mer skidbara Patoi och Banane nedfarterna Där de tar slut, alldeles ovanför en vacker sjö, skidar vi över till en ensam byggnad som är nästan täckt av snö. Under högsäsong är det en restaurang. Just nu är det bara en påminnelse om att människor över huvud taget passerar förbi då och då.

Foto: Mattias Fredriksson

 

La Grave har en fallhöjd på tvåtusen trehundra meter, så man brukar vanligtvis inte ta sig ner till dalen förrän mot slutet av dagen. Och när snön är så här tunn är det inget snack om saken. Att ta sig tillbaka till P1 –- en av kabinbanans mellanstationer –- genom en skelettliknande skog är en upplevelse som möjligtvis kan beskrivas som bitterljuv. Å ena sidan väcker det minnen från tio år tillbaka i tiden. Å andra sidan är det brutalt jobbigt. På sina håll är det som bäst bara ett par centimeters snö. Resten är jord, klippor och trädrester. Det är inte så konstigt att Pelle skadade sig här. Den här sortens dagar är det helt klart bäst att stanna på bergets övre regioner.

 

La Grave har anor från elvahundratalet. Då var det en kullerstensbetäckt stad för herdar, skogshuggare och ostmakare. Staden fick sitt namn från den rörande kyrkogården, täckt med korsfararsymboler och täckta kryptor. Fram till och med trettiotalet var den glaciäromringade staden en av britternas främsta turistmål när de kom till alperna på jakt efter äventyr. På sistone har en ny generation klättrare och skidåkare förvandlat det till ett retroparadis för nyhippies.

Överallt hör man Pink Floyd spelas. Du kan lyssna på första sidan av Dark side of the moon efter frukost i The Skier’s Lodge och fortsätta med den andra vid lunchtid på Danielle’s. Eftersom jag föredrar Led Zeppelin möter jag upp med Pelle på kitschiga K2 Bar som ligger i bottenvåningen av hotellet. Han berättar historier från när han bodde i Istanbul och London och andra från tiden här i La Grave. Det började i samband med att den svenska tidningen Åka Skidor lanserades vintern mellan 1976 och 1977. Under den eran var både Ingemar Stenmark och freestyleåkning stort i svenska skidkretsar, men Pelle och hans vänner ägnade sig mest åt den senare inriktningen. 1981 köpte han en husbil och åkte ner till Chamonix. Han hade långt hår, skägg och John Lennon-glasögon och kom att stanna hela säsongen.

Året därpå träffade han Patrick Vallencant som drev sin egen skidskola i Argentierre och Pelle blev intresserad av ett tygmärke på Vallencants jacka med namnet ”La Grave. Vallencant berättade om en fantastisk kabinbana i en liten by i södra delarna av franska alperna som tog en över två tusen meter upp i bergen, där det inte fanns några regler om var man kunde åka skidor. Det väckte en dröm inom Pelle som skulle leva i år. 1988 befann han sig i närheten och åkte till La Grave för att se om det Vallencant berättat verkligen stämde. Han ville omedelbart stanna hela resten av säsongen. Men han fann ingenstans att bo. Åter i Chamonix fick han höra om ett gammalt hotell som var till salu i byn Ventelon, tre kilometer ovanför La Grave. Efter fyrtioåtta timmar hade han och killen som berättat om stället lagt ett bud.

1989 öppnades The Skiers Lodge. Man bjöd in medier som Åka Skidor och skibums från Chamonix. För 3 000 franc per månad fick man en säng, tre mål mat och en flaska lokalt vin om dagen. Ryktet spred sig snabbt.

–- Han som drev liftarna brukade ringa oss varje dag för att se om vi var på väg. Vi styrde hans öppettider, säger Pelle. Fast vi tjänade inga pengar. Det tog tio år att lösa alla problem med arbetstillstånd och att ta examen för att få kalla oss guider. Först år 2000 kändes det som om jag verkligen drev en rörelse. Den berömde skidfotografen Scott Markewitz kom förbi redan 1992, men eftersom starka krafter ville att platsen skulle förbli okänd kallades den för ”Valley X” när bilderna publicerades. Först när filmaren Greg Stumps ”P-Tex, lies and duct tapes” släpptes 1996 blev La Grave känt på allvar, delvis beroende på att ungefär ett dussin professionella skidåkare valde att flytta dit i samma veva.

År 2000 expanderade hotellet La Cahumine med fler rum och en bastu. Pelle hyrde lokala guider som hjälp men precis när saker och ting började ordna upp sig mellan 2001 och 2002 ville hans partners sälja. Det blev en infekterad affär med advokater och skulder. Och när Pelles vän Philip dog i en lavin i april 2003 var han redo att ge upp. Det kändes som ett tecken på att det inte fanns någon framtid för honom i La Grave. Men medan han satt på en mur och funderade över sin framtid såg han upp och blicken fastnade på Hotel des Alpes, ett av ortens första hotell som varit stängt i femton år eftersom ingen velat ta sig an de omfattande renoveringar som krävdes för att återställa det. Där andra såg ett omöjligt jobb, såg Pelle i stället en ny möjlighet.

Foto: Mattias Fredriksson

Förutom Pelles nya, trestjärniga läge verkar lite ha förändrats i La Grave sedan första gången jag var här. Åtminstone fram tills jag testar maten på nya The Skier´s Lodge, en kväll när vi diskuterar politik över en soppa på sötpotatis, kängurufilé au jus på svamprisotto, med en dessert bestående av glaserade äpplen och en lokal ost. Vi gick över till att prata om hans vän Philips olycka och den dubbla förlust som ägde rum när Doug Coombs och Chad Vanderham omkom våren 2006 under en klättringstur. När vi pratar om Doug Coombs blir Pelle ovanligt nerstämd. Skidlegendens död skakade communityn hårt.

–- Jag minns när han kom hit första gången. Vi var uppe i bergen och han pekade på ett ställe och frågade om han kunde skida där. Jag sa att han kunde åka var som helst. Efter det var han såld.

Pelle och de andra guiderna i La Grave ägnar sig dock inte åt några bergsklättringar och åker inte med de värsta spänningssökarna. De är där för att skapa en säker men unik skidupplevelse för de medelgoda åkarna så väl som experterna.

–- Det du säljer är en bra dag, säger Pelle. Skrämmer du folk kommer de inte tillbaka. Och det var tillräckligt svårt att få dem att komma hit över huvud taget, så jag tänker inte ta den risken.

Foto: Mattias Fredriksson

Det har blåst hårt ett par dagar. Men av en bisarr ödets nyck har vinden gjort de tre trikolorpisterna, de tre bästa på platsen, farbara även för mindre avancerade skidåkare. Mitt gäng drar upp på berget tillsammans med några nya nordamerikanska och franska vänner som vi träffat på Danielles. Snön är mjuk och vi åker glatt ner mot dalen sju hundra meter under oss, medvetna om att det här stället hade varit stängt på ett amerikanskt berg. Här finns inga rep, inga patruller och inga konsekvenser som inte är resultat av ditt eget handlade. Om du drömt om något liknande så kan du göra det här, ett dussin gånger per dag innan du äter bra mat och vilar bekvämt på hotellet där nere. En dröm kanske. Men det är drömmar som förvandlat La Grave till vad det är i dag. Vilket Pelle Lang känner till bättre än de flesta.

 

Från RES nr 10 2007